För sju veckor sedan, minus en dag, plus fyra och en halv timme, snubblade jag ner till Gard-aulan på Folkhälso-myndighetens källarplan. Uppropet för kursen Upptakten, första kursen på KIs läkarprogram, började 08.15 och jag var där 08.13, trots mindre förseningar som involverade att falla framstupa i rännstenen och skrapa upp både jeans och handflator – men det är väl fortfarande modernt med slitna jeans? Och tack och lov såg ingen av mina blivande klasskamrater mig!

Ungefär 1 minut och 45 sekunder innan uppropet skulle börja var salen redan full och jag fick sätta mig allra längst bak, inklämd mellan två personer som såg ungefär lika nervösa och förväntansfulla som jag – och en av dem hade faktiskt slitna jeans precis som jag (!) även om jag misstänkte att de hade köpts i det skicket. Jag började föra en lite tafatt konversation i den minuten som återstod innan uppropet officiellt skulle börja, som förmodligen hade gått bättre om handen jag räckte fram inte hade varit grusig och en aning blodig – men eftersom vi alla ska bli läkare är det lika bra att vi vänjer oss vid sår på en gång, tänkte jag.  

Så småningom satte uppropet igång, men jag minns inte särskilt mycket av det eftersom jag var för koncentrerad på att ropa “Ja!” när mitt namn ropades upp, med perfekt tajming, lagom styrka och tydligt uttal – alltså ett klart, klingande uppländskt jaaa, och inte ett kort, grötigt skånskt jah!.

1. Det är bra att komma i god tid – för sin egen och sina jeans skull. Man behöver inte oroa sig för att komma för tidigt, eftersom en del i klassen pendlar långt ifrån (typ ända från Enköping!) och är där en timme för tidigt.
2. Läkarstudenterna är en väldigt spridd skara, vad gäller ålder, bakgrund, tidigare utbildning, så man behöver inte oroa sig för att sticka ut eller inte passa in. Trots mina uppslagna jeans kände jag mig inte för udda – dessutom var de en väldigt bra isbrytare!
3. De flesta kommer från olika håll i landet och väldigt få känner folk från innan, så det är lätt att knyta nya kontakter. Till och med stockholmarna är främlingar för varandra, så är du uppvuxen i Danderyd och lite nyfiken på de där söderortsborna (alla som bor söder om Gamla Stan, med andra ord) – ta tillfället i akt och hälsa på dem!
4. Kring skolstart på KI serveras en massa fika i form av kaffe, te och kanelbullar, så hinner man inte äta frukost behöver man inte svälta. Dock är de veganska kakorna inte ätbara såvida man inte inbillat sig att torkad frukt är ett lika bra sötningsmedel som vitt socker, och de glutenfria kanelbullarna torrare än papper, så håll dig till de vanliga, smörsockriga kanelbullarna om du kan.
5. Glöm inte att svara “JA!” när ditt namn ropas upp. Alternativt “Jag är här”, “Hej på dig”, “Det är mitt namn!”, om du gillar att stå i centrum och dra ut på saker mer än nödvändigt.

Med facit i hand kan jag säga att det går att klara av uppropet trots flera snedsteg. Se bara till att du har registrerat dig online innan (du får en länk på antagning.se), är där i tid (tider finns på KIs intranät PingPong – googla “upprop upptakt KI”)  och svarar ja när ditt namn ropas upp.