Fortsättningen på “Nålskräck: de andra sticker”

Tidigare: Traumatiserad i barndomen av en olycklig kombination av nålar och vulgärt läppstift, har jag svurit att bli kvitt min nålskräck en gång för alla. Jag har genomgått två prövningar och gjort stora framsteg, men min rädsla är ännu inte övervunnen.

“Alla goda ting är tre”, brukade min mamma säga ända fram tills att jag fick en lillasyster. Min vana trogen har jag tagit till detta talesätt och förberett mig inför den tredje utmaningen – blodgivning. Jag anmälde mig som blodgivare för första gången vilket innebar en hälsokontroll. Jag fick fylla tre venrör som skulle skickas iväg på analys för att se om mitt blod var dugligt för blodgivning. Jag var lite nervös och fick lägga mig ner på britsen, men jag vågade faktiskt titta när nålen väl hade stuckits in i mitt armbeck.

Det var dags för den ultimata prövningen – jag själv skulle få ta blodprov på en annan. På KI:s läkarprogram ingår det att man mot slutet av första terminen ska lära sig att ta venprov. Venprovsförövare: läkarstudenter på termin 1. Venprovsoffer: läkarstudenter på termin 1. Tanken på att få trycka i nålar i varandra gjorde vissa av mina klasskamrater nästan skrämmande entusiastiska, medan andra svettades så mycket om händerna att de inte kunde få grepp om nålen. Jag kan stolt och ärligt säga att jag var varken eller. Jag hade bara mål i sikte, även om det inte stoppade mig från att låta andra sticka före mig, eller skrika till innan nålen ens trängt in i min hud.

Till sist blev det min tur. Jag bad mitt offer (frivilliga klasskamrat) att kavla upp ärmarna, spände åt remmen och hittade en av hans vener. Släppte på remmen och förberedde nål och provrör. Svettades om händerna likt ett vattenfall (typ Niagara) och var tacksam för silikonhandskarna som gjorde så att jag ändå kunde hålla fast i nålen. Sa “nu sticker jag” lika mycket för att varna offret som mig själv, och så stack jag.

Fortsättning följer… (imorgon)