Hej, Isabelle! Lever du?!?!?!?! De enda tecknen på liv jag får från dig är dina blogguppdateringar som kommer med väldigt glesa mellanrum och de handlar bara om festande(!) – hur går det egentligen för dig? Min kollega berättade precis att hennes son hör av sig till henne varje dag – varför gör inte du det??  Vad har du för dig om dagarna?!?!?!?!?!?

Hej, kära läsare, vars anonymitet jag värnar om. Vill börja med att påpeka att kvoten mellan antalet frågetecken och egentliga frågor är onödigt stor. Men ja, jag (över)lever. Och allt går förutom nyfödda bebisar. Jag väljer att inte läsa den påföljande, smått förebrående frågan, så om du undrar varför jag inte svarar på den är det för att jag har (viljemässigt, förvisso) inte sett den. Nästa fråga kan jag svara extra utförligt på för att kompensera:

Kort sagt kan jag berätta att mitt vardagsliv kretsar kring studierna på läkarprogrammet och KI. Jag tror att sådant är fallet för de flesta i min situation; unga, ensamstående och nyinflyttade. När jag inte råpluggar (vilket är kanske lite för ofta, med tanke på min fest-omtenta-korrelation), pendlar jag till och från KI, lagar matlådor att ha med mig till lunchrasten, går på Medicinska Föreningens fester, eller umgås med mina vänner som också går på KI. De få minuterna på dygnet som inte går åt någon av dessa sysselsättningar, spenderar jag på att uträtta mina basala behov; som att sova, dricka kaffe och titta på roliga bilder på sociala medier. Det sistnämnda har tidigare varit en fristad ifrån allt som har med plikt och produktivitet att göra, men på senare tid har jag märkt att de roliga bilder jag tycker är roligast är de som (fel)använder medicinska termer och begrepp. Här och här finns sådana bilder.

Jag inser nu, medan jag skriver det här inlägget, hur extremt indoktrinerad jag blivit efter bara ett läsår. Undrar hur det kommer att vara när jag väl gått ut utbildningen? Tja, läkare och läkare är ju den vanligaste parkombinationen (yrkesmässigt) i Sverige.