Det här är del 3 av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Det var midnatt när jag skulle opereras. Jag hade då sovit dåligt natten innan, då jag hade haft svårt att andas och varit vaken sedan klockan 6 på morgonen, så jag var väldigt trött. På ett sätt var det bra, för jag tror att jag hade varit mer nervös och rädd om jag inte varit så utmattad. Nu ville jag bara att operationen skulle gå så snabbt som möjligt så att jag kunde få sova. Jag sövdes totalt under operationen och märkte inte av något under ingreppet. När jag vaknade igen kände jag mig väldigt torr i munnen och lika svullen som innan. Det visade sig att min resten av mitt svalg hade retats under operationen och också svullnat upp, så jag fick extra kortison på dropp. De lät mig ligga kvar ett tag i operationssalen för att kontrollera att svullnaden gått ner.

När klockan var tre på morgonen fick jag komma tillbaka till mitt rum på avdelningen. Min rumsgranne sov sedan länge och själv var jag dödstrött. Innan jag gick och la mig för att äntligen få sova bytte jag om till mina egna, mindre hemska, trosor och tog på mig ett linne under sjukhussärken. Sen sov jag som en stock fram tills morgonronden väckte mig klockan 8.

Morgonronden dundrade in som spanska inkvisitionen iförd vita rockar och jag satte mig yrvaken upp i sängen och tackade mig själv för att jag kommit ihåg att sätta på mig mina egna underkläder innan jag gått och lagt mig. Efter en snabb handskakning bad läkaren mig att öppna munnen så att hon kunde titta på mitt svalg. “Bra” konstaterade hon och frågade om jag hade ont. Jag sa att jag inte hade hunnit känna efter. “Bra” konstaterade hon och försvann till nästa patient på ronden.

Första dagen efter operationen hade jag inte speciellt ont, vilket antagligen berodde på att de smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedlen från operationen dröjde kvar i kroppen. Jag kunde äta och dricka om jag gjorde det långsamt och hade inte ont alls när jag inte gjorde några rörelser med munnen, så jag lät bli att ta de Ibuprofen och Paracetamol som läkaren hade ordinerat.

Dagen därpå hade jag mycket mer ont och bad om att få mer smärtstillande. Tyvärr hade läkaren satt ut mina mediciner eftersom jag inte tagit dem dagen innan. Så jag fick stå ut med smärtan största delen av dagen fram till att läkaren hade tid att sätta in mina mediciner igen.

I övrigt var dagarna på sjukhusavdelningen en blandning av väldigt långtråkiga och oroliga. Jag sov mycket, men väcktes ofta ur min sömn från sköterskor som ville koppla på dropp, koppla av dropp, kontrollera min kroppstemperatur, mäta mitt blodtryck, titta till min hals, säga till mig att ställa undan min matbricka och bädda min säng, säga åt mig att jag inte behövde ta undan min bricka eller bädda min säng.

Till sist, efter mer än 6 dagar på sjukhus, tyckte läkarna att risken för att jag skulle blöda till döds efter utskrivning var tillräckligt låg för att jag skulle få lämna avdelningen.