Ansökan till vårterminen 2022 är öppen. Sök Karolinska Institutets 6-åriga läkarprogram idag!
Många läkarstudenter har drömt om att bli läkare och rädda liv sedan barnsben. Andra är uppvuxna i familjer som är medicinare i generationer. Vissa har press hemifrån att välja en säker och väl ansedd yrkesinriktning. Inget av föregående passar in på mig.
Som barn ville jag bli journalist (och prinsessa). Språk och samhällskunskap var mina favoritämnen. Trots det valde jag naturvetenskapsprogrammet i gymnasiet, eftersom jag tänkte att det var lika bra att få så bred behörighet till högskolan som möjligt. På gymnasiet överraskades jag av hur mycket jag gillade biologi. Det var mycket tack vare vår biologilärare, men också ämnet i sig – hur kan man som levande inte vara intresserad av läran om liv?
Halvvägs genom gymnasiet visste jag att jag ville kombinera mina intressen för humaniora och biologi i mina framtida karriärval. Kanske miljövetenskap? Antropologi? Folkhälsovetenskap? Jag ville hålla alla dörrar öppna och försökte bredda mina kompetenser och utöka mitt CV. Därför skrev jag högskoleprovet 3 gånger, för att garantera att jag skulle kunna komma in på vilket universitetsprogram jag än valde, och deltog i KI:s sommarforskarskola för gymnasiestudenter. Jag ansökte till några universitet i Storbritannien och praktikprogrammet Tekniksprånget.
När det väl blev dags att söka svenska högskoleprogram hade jag gott om valmöjligheter, men jag ville fortsätta hålla mig bred. Så jag gick in på statistik.uhr.se och sorterade högskoleprogrammen efter högst antagningspoäng. Mitt resonemang var, om jag kommer in på det svåraste programmet att bli antagen till, måste det vara lättare att byta till något annat om jag inte är nöjd.
Sen kom sommaren 2016 och antagningsbeskeden. Samtidigt röstades Brexit igenom och smällde igen dörren både för EU och mina ambitioner. Jag hade hållit kontakten med mina vänner från Sommarforskarskolan och flera av dem hade tackat ja till läkarprogrammet på KI, så jag gjorde också det och kände mig trygg i att jag åtminstone skulle ha gott sällskap.
Det dröjde innan jag kände mig säker på att jag faktiskt ville bli läkare, men jag trivdes med mina studiekamrater, campusmiljön, studentlivet och att bo i Stockholm, så det var lika bra att köra på. Först på praktiken på termin 5 slog det mig hur kul just läkarrollen kan vara och vad glad jag är att jag kommer få hamna i den snart nog.
Min väg till läkarprogrammet var krokig, men med facit i hand som sistaårsstudent kan jag säga att jag är väldigt glad att jag sökte utbildningen.
One thought on “Varför sökte jag läkarprogrammet?”