“Nästa moment är ett grupparbete” – en av de mest skräckinjagande fraserna för en student, näst efter “Det här kommer på provet” och “Kaffemaskinen är trasig”. Bara tanken på att bli bedömd på en uppgift vars utförande man själv inte har helt förfogande över ger många av oss kalla kårar. Särskilt när uppgiften specificerar att “alla måste vara delaktiga för att få godkänt” och ett underkänt potentiellt kan äventyra resten av ens utbildning, som i sin tur äventyrar yrkeslivet, som i sin tur äventyrar familjelivet, som i sin tur äventyrar nästkommande generationers fortlevnad och vips! så har underkännandet av uppgiften lett till mänsklighetens undergång. Det finns ingen väg ut, eftersom gruppredovisningarna är en obligatorisk del av kursen, och inte heller får man välja sin egen grupp (som vi alla vet hade bestått av Id, Ego och Superego).
Freud åsido, hur tar man sig an något så ödesdigert som ett grupparbete? Problembaserat lärande, PBL, är numera en vanlig undervisningsform på läkarutbildningar. PBL går ut på att en grupp på cirka 6-12 personer får ett fiktivt sjukdomsfall som de tillsammans ska lösa genom att söka information, dela med sig av sin kunskap och komma fram till diagnos och eventuell behandling. På KI har vi knappt några PBL-fall, men PBL:s struktur för hur man i grupp löser en uppgift kan ändå vara användbar.
Alla kan inte tycka om alla hela tiden, och det är helt okej. Det är därför det är bra att följa PBL-strukturen, för då ligger fokus på själva uppgiften. Om man ändå skulle bli osams med någon (eller alla, för all del) i sin grupp, är det bra att ta en paus för att lugna ner sig. Gå ut ur det löjligt lilla grupprummet som verkar sakna ventilation, och ventilera sig själv (både bokstavligen och i överförd mening). Låt gruppen rannsaka sig; varför blev det fel, vad vill de olika parterna, och vilken lösning kan alla nöja sig med? Vissa har svårare för att kompromissa än andra, men när människosläktets fortlevnad står på spel, är det bara att bita ihop.
P.S. Om någon som jag arbetar i grupp med skulle råka läsa det här inlägget, vilket är högst osannolikt, så pratar jag givetvis inte utifrån egen erfarenhet. Det är alltid en ynnest att få arbeta jämte er.
Löjlig grupp du verkar ha.
Nejdå, de är riktiga pinglor allihopa. Pinglor i bemärkelsen härliga människor, och inte skramliga, tinnitusinducerande objekt vars funktion nästan endast är dekorativ.