Klockan är 11.48, en helt vanlig skoldag. Jag och mina klasskamrater skyndar oss ut ur föreläsningssalen, alla med ett och samma mål i sikte – skolrestaurangen Jöns Jacob. Magen kurrar och nöden kallar, men det finns ingen tid att pudra näsan. Vi måste hinna dit innan alla bord blivit fullsatta, alla bestick använda och mikrovågsugnar ockuperade. Redan innan jag klivit in i matsalen sticker lukten av bränd plast mig i näsan och skrapandet av metallgafflar mot porslinstallrikar är tinnitusinducerande. Jag tränger mig fram till kylskåpen, letar reda på matlådan jag la in där imorse och kastar mig fram mot första bästa lediga mikrovågsugnsplats.

“Nänä, den går inte! Försök inte tränga dig, lilla fuskis!” Och jag som trodde att jag hade kunnat slinka förbi obemärkt. “Du får ställa dig längst bak i kön som alla andra.”

Femton minuter senare är min mat äntligen värmd och jag slår mig ner vid ett fyrmannabord med nio klasskamrater. De flesta har med sig pasta av något slag, tunnbrödswraps eller sallad. Vegetariskt, billig, lättlagad och hyfsat nyttig mat. Det är svårt att njuta av maten, inte bara för att den inte är i gourmetklass, utan också för att det är bullrigt och ont om tid. Snart sätter nästa föreläsning igång. Vi slänger i oss det sista av maten, dukar av borden, tar en mugg kaffe och beger oss snabbt tillbaka till föreläsningssalen. Så var ännu en skollunch avklarad.