Det här är den sista delen i min serie om medicinsk könsbestämning. 

“Hur många kön finns det?” är en fråga som jag har fördjupat mig i genom flera inlägg. Nu vill jag sammanfatta och försöka svara på frågan på riktigt.

Evolutionärt sett är kön viktigt att kunna skilja på eftersom det krävs individer av olika kön för sexuell reproduktion. Problemet är att den här definitionen av kön utelämnar alla individer som inte förökar sig. I Sverige upplever upp till 15% av alla heterosexuella par svårigheter att bli gravida – betyder det att dessa par är könlösa?

Kön är mer komplext än vagina och penis. Det finns individer med manliga könskromosomer och testiklar som ändå utvecklar vaginor (androgenokänslighet), och det finns individer som saknar manliga könskromosomer och ändå ser ut att ha penisar (klitoromegali). Ibland kan det vara svårt att skilja på vagina och penis (kongenital binjurehyperplasi).

Vi delar upp kön i man och kvinna för att det är bekvämt. Men det är faktiskt en grav förenkling av den biologiska mångfalden inom kön. Vidare har vi hittat på en massa tertiära könskarakteristika som vi använder för att motivera löneskillnader, ojämnt ansvarstagande i hemmet och olika tillgång till makt.

Utifrån ett medicinskt perspektiv är det lätt att argumentera för skapandet av en tredje könskategori. De nuvarande cis-baserade gränserna för kön är snäva och det är många fler som faller utanför dem än vad man kanske tror – 1 av 500 “pojkar” föds med två X-kromosomer ju (Klinefelters syndrom), och upp till 15% av “cis-hetero” människor har svårt att skaffa barn. Det händer fortfarande att barn med svårdefinierade könsorgan opereras för att rent estetiskt passa in i cis-ramarna – ett slags skönhetsingrepp som barnen inte kan samtycka till.

Naturen innehåller mer mångfald än vi människor klarar av att beskriva. Därför vore det mer korrekt att se på kön som en skala, snarare än något binärt eller något som man kan räkna. 

Bild hämtad från ILGA Europe:s hemsida.