Någon annan som tittade på Nobelbanketten i söndags och tänkte ”Hoppas någon av dem trillar i trappan så att jag får gå istället nästa år?” Inte? Nej, det gjorde inte jag heller, såklart…

Karolinska Institutet förstod inte mina subtila vinkningar om att jag borde få gå på Nobelfestligheterna,  så det slutade med att en tv-skärm kom mellan mig och banketten under största delen av söndagen. Som i ärlighetens namn är ganska utdragen och på vissa sätt onödigt formell – res dig inte från din plats, inga handväskor på bordet, inga telefoner… Inte för att jag inte skulle njuta varenda sekund och följa varenda etikettsregel om jag hade fått gå.

Något jag kan lindra min bitterhet med är att jag, genom studentmagasinet Medicor, fick gå på presskonferens och intervjua fysiologipristagaren Michael Rosbash förra torsdagen. Intervjun kommer snart att publiceras på Medicors Facebook-sida, men jag kan avslöja det jag tog med mig därifrån:

• Dr. Michael Rosbash tycker att det viktigaste för ungdomar är att hitta något de verkligen tycker om att göra, och att inte vara rädd för att misslyckas.
• Rosbash tycker också om att arbeta med ungdomar för att de för in nya perspektiv och hjälper honom att hålla sig ung. (I överförd mening. Han badar inte i deras blod.)
• Rosbash är god vän med Dr. Jeffrey Hall som han delar priset med. De är olika men komplementerande personligheter, vilket faktiskt märktes på presskonferensen. Hall var animerad och gestikulerade stort, Rosbash var mer tillbakalutad.
• Rosbash har en tendens att ha handen i ansiktet (sin egen hand i sitt eget ansikte). Han är lätt att intervjua och gav ordentliga och tydliga svar på frågorna jag och mina tidningskollegor Marianna och Theresa ställde.

Överlag tycker jag att #Nobel2k17 har varit väldigt kul att få följa på så nära håll. Det enda jag saknar är mer variation på pristagarna, lika mycket fokus på de kvinnliga gästernas bedrifter som på deras klänningar och slutligen en inbjudan till banketten.